Förutsättningarna att skriva om sig själv på ett sätt som verkar intressant, är ytterst dåliga om ens liv saknar substans.

Ändå så är det tydligen av stor betydelse att det finns något sorts underlag för människor som på något sätt blivit offer och antagligen helt ofrivilligt råka tagit del av min musik, detta underlag kallas biografi. Min första tanke gällande dessa rader var att helt enkelt rada upp mitt liv i kronologisk ordning likt en kalender eller dagbok. Dels för att det förmodligen är det enklaste sättet, men även för att det antagligen skulle vara god terapi för mig att få inblick och kanske lite rätsida på dom 27 år av total menlöshet dekandens som jag på nåt sätt lyckats genomlida.

Tyvärr tillät inte mitt svaga sinne för konsekvent dokumentation eller för den makabert värdelösa del av hjärnan som kallas minne att skriva på det sättet. I stället så valde jag att skriva helt ogenomtäkt och i blindo, med motiveringen att detta sätt faktiskt antagligen representerar mitt substanslösa liv bäst.
Vid 20 års ålder var det någon som påstod att jag kunde sjunga, och att jag absolut borde utveckla denna talang genom att söka in till någon sorts musikutbildning. Eftersom jag vid denna tid enbart ägnade mig åt att spendera min bortgångne fars livförsäkring på mat och sprit, och därigenom uppnått en idealvikt på 107 kg, så såg jag en möjlighet att bryta mitt självdestruktiva beteende och faktiskt göra slag i saken att söka mig bort från det lilla samhälle som under nio års tid sugit ur allt vad kreativt skapande heter ur mig.

Jag hamnade i Stockholm som jag då trodde var en världsmetropol eftersom jag mer eller mindre bara fått uppleva staden genom film och tv som i sin tur hade fått uppta större delen av min då vakna tid. Jag gick två olika musikskolor under två år och upptäckte till min förvåning att jag faktiskt kunde se på mig själv som en hygglig sångare. Detta var dock tyvärr det enda positiva jag kunde se hos mig själv. Den för mig stora världsmetropol som jag tidigare haft ett näst intill fiktivt förhållande till började visa upp sitt sanna jag. Det var på ett ganska smärtsamt sätt jag efter två års vistelse i staden insåg dess ytlighet. Jag upptäckte att det absolut inte fanns plats för uppmärksamhet ute på krogar eller klubbar om man vägde över hundra kilo. Jag kanske hade en liten plats som sångare i mitt umgänge med musiker, men i mina försök till umgänge med det motsatta könet visste inte min totala olycka några gränser.

Jag bestämde mig så: endast ett mål mat om dagen fick tillgodose mitt näringsbehov, resten av min förtäring bestod endast av alkohol. För de flesta dietister och motionärer borde väl detta tillvägagångsätt anses som utan tvekan den sämsta, men fan vad effektiv den var! Ett och ett halvt år senare var jag 40 kilo lättare och bästa polare med var enda spegel jag gick förbi.
Det var vid den här tiden som jag började skriva låtar. Mest för att jag egentligen inte hade så mycket annat fördriva min då lyckliga tid på. Ett år satt jag och komponerade själv, innan jag till sist vågade låta någon annan ta del av mina låtar. En demo spelades in och ett ständigt flängade mellan de olika gratisscenerna i Stockholm inrättades.

Många av mina låtar handlar just om denna tid, den ytliga staden, det dåliga självförtroendet, och en hel del annat som jag tyckt haft ett värde att sätta toner till. Och uppenbarligen finns det dom som tycker att mina låtar har ett värde i sig, och förtjänar sin plats på skiva. Dessa människor är ytterst få än så länge, men så länge dom är villiga att pynta stålar för att få ut mina låtar så antar jag att antalet saknar betydelse. Skivan spelades in sommaren 2005 under ytterst lyckliga förhållanden i ett hus i det undersköna naturreservatet Sigtuna. Där tillbringade jag en vecka med mina musiker som av någon ännu oförklarlig anledning utstått så pass många år med mig att jag nu har fått tillräckligt mycket självkänsla att även kalla dessa musiker mina bästa vänner. Deras talang och uthållighet har utan tvivel varit den största anledningen till att denna skiva överhuvudtaget kommit till och min tacksamhet till dom saknar gränser!